Ibland kan jag känna att jag måste tona ner. Man vill ju inte vara ett sånt där hysteriskt fan. Jag är faktiskt inte 14 år. Långt över 14 till och med.
Men det är nåt speciellt med Lars Winnerbäck. Hans musik letar sig ända in till hjärtat och borrar sig sedan fast där.

Ibland kan jag bli arg.
Arg för att han har stått ivägen i jakten på att upptäcka ny musik. För jag lyssnar alltid på Lasse.
Den här bloggen kommer att bli ett utlopp för den frustrationen. En frustration sprungen ur ovillkorlig kärlek till Lasse och hans musik.

En kärleksförklaring. Ett bevis på tacksamhet.
En fristad där jag kan vara ett hysteriskt fan. En plats där jag kan vila.