Det känns som att dricka glögg med balkongdörren öppen är en såndär grej som man måste testa.
Bara för att liksom. Jag har inte provat det någon gång än men planerar att göra det framåt december.

En sak jag funderat över är om man ska vara ute på balkongen, eller om man ska sitta inne med dörren öppen?
Rent logiskt så borde man ju vara inne, för är man ändå ute på balkongen så är det ju bara dumdristigt att ha dörren öppen för då blir det ju kallt när man väl kommer in...

Nåja. Jag återkommer när jag testat hur det är.

Har varit mycket snack om Twitter de senaste dagarna. En sak har Twitter insett:

Lasse är oersättlig

Ännu en gång har jag fått hjälp av LinusJ med texten till en av de nya låtarna. Detta är Hosianna. Åh, vad bra den är!

Det är inte så långt från Stureplan till Södermalm
Ett slott och några gamla hus och nästan tusen år
Gick vi där du och jag för att närma oss varann
Jag var dum i huvudet och jag kommer inte ihåg

Jag tänkte säga: ”Jag har aldrig träffat nån som är som du”
Men jag sa att jag ska hem och att vägen tar slut här
Jag skriver inga dikter till dig, så gör man inte nu
Jag går runt i mina högar och jag hittar inte ut här

Det var som att du öppnat ett fönster
Till en krets där jag inte kom in
Oh, kanske om jag var vacker
Kanske om jag var din
Oh, vad gör vi nu?

Varför sa du ingenting?
Varför lät du mig gå vilse?
Jag är så trött på Stockholm, alla lever samma liv
Har våra hjärtan slumrat till?
Har vi nånsin hört ihop?
Eller är det bara så att vi läser samma skit?

Du ser in i mina ögon och du ser att jag ljuger
Jag trivs inte här, jag hinner inte tänka klart
Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger
Fråga aldrig vad jag tänker, det förstår du snart

Ska du på fest ikväll? Jag ska på fest ikväll
Några väntar på mig som jag väntar på dig
Här i Slussens ljus ser jag månen som en bagatell
Jag vill att du ska se mig, jag vill att du ser mig

Hösten kommer in ifrån kusten
Luften sjunker nån grad
Oh, du knäpper kappan till halsen 
Här i städernas stad
Oh, vad gör vi nu?

Varför sa du ingenting?
Varför lät du mig gå vilse?
Jag är så trött på Stockholm, alla lever samma liv
Har våra hjärtan slumrat till?
Har vi nånsin hört ihop?
Eller är det bara så att vi läser samma skit?

Du för och jag följer lätt som en holländsk vind
Det här har pågått så länge, det känns som alltid
Att det här är bara dröm det betyder ingenting
Jag har väl annat att göra på min så kallade fritid
Tiden har hunnit ifatt nu
Ett oväder rullar in
Oh, jag står här och väntar 
Iftah ya Simsim 
Oh, vad gör vi nu?

Varför sa du ingenting?
Varför lät du mig gå vilse?
Jag är så trött på Stockholm, alla lever samma liv
Har våra hjärtan slumrat till
I denna heliga, tysta kyrka?

Hosianna
Hosianna
Hosianna
Hosianna

Hosianna
Hosianna
Hosianna
Hosianna

Det är inte varje dag man går på releasefest. Detta var mitt livs första. Säkert även mitt livs bästa!
Underbara måndagskväll! Jag låter bilderna tala för sig själva, ni förstår vad jag menar...



       
Utställning av Lasses fina orginalbilder


Jag antar att kvällen var så som releasefester brukar vara: bubbel, snittar och mingel.
Dock så var hälften av gästerna små människor varför denna fest även innehöll tipspromenad och sagostund.


Högläsning ackompanjerad av cello



Anki och Lasse får blommor och välförtjänta applåder för sin fina bok


____
Expressen-TV var även där så jag antar att ni kan hitta rörliga bilder hos dem imorgon.

Jag har fått hjälp med denna text, här kommer Vem som helst blues. Ännu en underbar låt!

Jag kommer från en väg genom regnet
Där stensöta växer i kanten
Ser jag röken från Tekniska Verken är jag snart hemma igen
Där solen sjunker bakom fabriken
Och duggregnet blåser i vinden
Kan jag minnas vem jag var en gång innan jag blev vem som helst
I dina ögon en gång
Från ett annat håll

Alla har en brokig historia
En eld man måste snudda vid kanten
Jag önskar att jag funnits där för dig när du var ensam
Långt innan Stockholms kalkyler
När tiden fanns och förändras
Jag hamnade där ibland när det känns som jag gick sönder
Låst i en cirkel, rädd att göra fel
Rädslan har runnit genom åldrar och städer
Genom blodomlopp och märkliga gator tills jag blev vem som helst
En mörk och brusande fors tills jag blev vem som helst

Jag tänker på han jag tror hette Marcus
Han som hade en V8 i bröstet
Jag minns när dom sa ”nu får du skylla dig själv, nu blir du skyldig igen”
Han sa: ”den klassen är mongo”
Sen såg vi nåt försvinna i Marcus
Men vi andra hade ingen plats för nån som låter
Marcus bara grät och grät och vi blev vilka som helst
Och klockorna slog mellan dungar och tegel
Och vi satt där och åt våra järpar och blev vilka som helst
Ensamma, tysta, undrande, vilka som helst

Natten var så varm i augusti
Jag hade bara en sak i hågen
Lalalalalalalalalalalala
Jag var kär i din adress och ditt nummer
Jag var kär i dina krämer och t-shirts
Jag älskade stjärnorna som glittrade på himlen över tallarna
Att vi var två personer
Inte vilka som helst

Jag visste inte ens att dom känslorna fanns
Och nu kräver jag att dom känns hela tiden för vem som helst
Ge mig nånting mot rastlösheten, vad som helst

Jag kommer från en tall och en åker
Jag har doftat som ett hygge i skogen
En gång hade jag ojämna tänder och en dagdröm
Vi satt en kväll på Stora Hotellet
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Vi bjöd honom på vin och pratade en lång stund
Det var inget särskilt med honom
Han var som vem som helst

Expressen: "Har du ingen biljett till kommande spelningar med Lars Winnerbäck? Stjäl en. Förfalska en. Sälj dina barn för en. Den magin jag upplevde på Cirkus igår kväll får inte missas."

Håller vi med, eller håller vi med?

De sista dagarna har jag lyssnat mycket på den nya låten Utkast till ett brev. Den växer och växer för mig.
Jag tog mig även tid att pränta ner texten. Detta är kanske inte 100-procentigt så ni får ha överseende med det. (Kom gärna med rättelser) Senare ikväll kommer lite fler tankar kring denna låt.


Nu när du har sagt hur du tänker
Var det inte speciellt intressant
Vill jag skicka några rader från tippen(?)
Från högkvarteret Greta Garbo
Jag hör en kräftskiva nere från gatan
Silltrutar uppe från taken
Ibland längtar jag ut i Europa
Men jag reser inte ensam igen
Har jag sagt att jag ska flytta till hösten
Trehundra meter åt öster
Jag ska sitta på balkongen när kvällen kommer
Och spökskriva dikter åt kungen
Och jag ska öppnas som ett tvårumshotell
Där du kan komma och gå som du vill
Och kan jag så slänger jag bort allt jag har
Och bara sparar en fast telefon

Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka
Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Människor som håller sig i tiden
Lämnar ingen dröm bara drömd
Vi har ingenting här att predika
Och vi jagas ända in i sömnen
Jag ska måla med gouache och akryl
Den tavla som jag alltid har tänkt mig
Ett svar på alla tänkbara frågor
Och jag ska hänga den över din säng

Sa jag att jag har min förtröstan
I Jesus och den Helige Anden
Jag läser böcker som jag borde ha läst
Och jag lyssnar mest på Jimmie Rodgers
Och jag skiter i att svara när det ringer
Det är ett väldigt långsamt sätt att bli ensam
Jag retirerar och är snart tillbaka
På gatan där jag lärde mig gå

Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka
Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Och jag ska hitta dig igen längs med vägen
Innan jag har fyllt mina fyrtio
Jag gör plats på min nya balkong
Om du vill odla din Hungarian Hot Wax
Och när jag möter ensamheten i trappan
Ska jag klä den i byxor och skor
Jag ska ringa mina vänner igen
Och vara nykter nästan varje kväll

Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka
Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Angående Utkast till ett brev då. Den är väldigt öppen för analys.
Personligen tänkte jag direkt på Lasses brev då han vann Rockbjörnen förra hösten.

”Kära läsare av Aftonbladet som röstat på rockbjörnen och valt att klicka på mitt namn. Tack! Jag har haft en fantastisk sommar. Glad över att det kom så mycket folk och tagen av gensvaret. Jag vill tacka alla hundratjugo personer som åkte med, som gör det enkelt att kliva upp scenen och svårt att kliva av. Och publiken! Tack! Jag saknar er. Det kommer dröja innan vi ses igen. Jag har ingen ny skiva i huvudet, utan känner mig tvärtom väldigt oinspirerad och håglös, vilket också tydligt syns på mig. Min annars så spirituella uppsyn har fått ge vika för ett höstligt svårmod. Mitt skägg som annars har en lyster lik nyrivna morötters, liknar mer vattniga holkfjäll på en vissnad kardborre. Det kan bli så efter en turné. Det kan ta lite tid att repa sig. För allas trevnad stannar jag därför hemma, men önskar er alla en rolig Rockbjörnsfest. Tack igen! Allt gott!

Lasse”

Jag tror inte låten är utkastet till just Aftonbladet-brevet men det känns som att låten skrevs runt denna tid, eller strax efter (alltså september förra året). 
Jag tänker på frasen: "ingen ska se mig gå ner mig" och raden: "för allas trevnad stannar jag hemma".

Utan att analsyera så jättedjupt så känns det som att hösten förra året var tuff för LW. Fyrtioårskris? En längtan att återvända till Linköping?

Hur som helst så verkar han bestämd att ta sig igenom detta. Vad säger ni andra?

Denna bild har Jesper gjort. En kärleksfull avbildning av vår vän Lars. LW-tribute helt enkelt!